Musiken
Fado, saudade och ön
Varifrån fadon kommer, vad saudade betyder, hur den portugisiska gitarren fick sitt ljud, och öns egen stråkmusik, som reste ända till Hawaii.
Reservera din plats till setet ↗Ödet, tonsatt
Fado är en portugisisk sångform som kan spåras till Lissabon på 1820-talet, även om den troligen har äldre rötter som ingen kan fastställa. Namnet kommer sannolikt från latinets fatum, öde. I folklig föreställning förknippas den med sorgsna melodier om havet och fattiga människors liv, men i praktiken kan en fado handla om nästan vad som helst, förutsatt att den behåller den traditionella strukturen. UNESCO lade 2011 till fado på sina listor över levande kulturarv; Cante Alentejano är den enda andra portugisiska musikform som delar den statusen.
Vad sångerna handlar om
I folklig föreställning framställs fado som sorgsna sånger om havet och fattiga människors liv, färgade av resignation, öde och melankoli, och många sånger passar in i den bilden. Dess rötter finns hos Lissabons urbana och sjöfarande arbetarklass, samma värld som gav upphov till besläktade genrer på andra håll i den portugisisktalande världen: Kapverdes morna, som kan kopplas till tidig fado, Brasiliens modinha och Indonesiens kroncong. Var och en växte senare till en egen tradition. Detta gemensamma arv är en anledning till att fado reser så väl, och till att korta introduktioner hjälper så mycket: när du väl vet att en sång handlar om en avfärd, förklarar melodin resten.
Från Lissabons krogkvarter
Musiken växte fram i huvudstadens arbetarkvarter, bland sjömän, hamnarbetare och stamgäster på krogarna. Omkring 1850 dansade artisterna fortfarande likaväl som de sjöng; mot slutet av seklet hade dansrytmerna bleknat och fadistan blev en sångare i ordets renaste bemärkelse. Maria Severa, som sjöng och spelade gitarr på Lissabons krogar och dog 1846 vid 26 års ålder, minns som den första sångaren som gjorde fado berömd. Under 1900-talet bar Amália Rodrigues, kallad fadons drottning, den ut över hela världen.
Två städer, två stilar
Det finns två huvudstilar. Lissabonstilen är den mer kända, till stor del tack vare Amália Rodrigues. Stilen från Coimbra är knuten till stadens universitet och till den gamla serenadtraditionen: den sjungs endast av män, klädda i akademiska kappor och mantlar, ofta nattetid på gatan. Varje stad har till och med sin egen modell av portugisisk gitarr, där Lissabonmodellen är ljusare och Coimbramodellen mörkare i klangen.
Saudade
Fado går hand i hand med saudade, det portugisiska namnet för en melankolisk, nostalgisk längtan efter någon eller något som är frånvarande och kanske aldrig återvänder. Ordet förekommer i sångböcker från 1200-talet, och vissa författare förbinder det med de stora portugisiska sjöfärderna, då familjer väntade på sjömän som inte kom hem. I framförandet hörs det i rubato, när sångaren dröjer vid en fras sista ton och gitarrerna tystnar runt den.
Gitarren med tolv strängar
Den portugisiska gitarrens förfäder är citolen, känd i Portugal från 1200-talet, och den senare cisters; och den formades på 1700-talet av den så kallade engelska gitarren, som gav den dess stämnycklar och stämning. Under andra hälften av 1800-talet hade dess samspel med fadon gjort den modern. Dess tolv stålsträngar sitter i sex par, och inom fadon bär den melodin och fyller luckorna mellan sångarens fraser, medan en klassisk gitarr håller ackorden och rytmen.
Madeiras egna strängar
Madeira har sin egen folkmusik, med lokala stränginstrument som machete, rajão, brinquinho och cavaquinho, som spelas till traditionella danser som bailinho da Madeira. Madeiranska utvandrare bar med sig några av dem långt bort. 1879 spelade öbor som anlände till Hawaii gatukonserter, och på 1880-talet utvecklades ukulelen där från små portugisiska gitarrer, bland dem machete, cavaquinho och rajão; tre madeiranska möbelsnickare tillskrivs äran som dess första tillverkare. Den fado du hör i Funchal idag tillhör den nationella traditionen och lever sida vid sida med denna ömusik.
Källor